Funderingar som "utlandssvensk"

För lite mer än ett års sedan sa jag upp mig från min välbetalda och bonusinbringande jobb i finansmarknaden för att se om livet hade annat att erbjuda än att jobba ihjäl sig, försöka nå ouppnåeliga mål, drömma stressdrömmar m.m. Tanken var att sticka iväg på en resa till varmt land och kanske något klyschigt "finna mig själv" och i mitt huvud var jag rätt säker på att jag snabb skulle finna "det där nya", för snabb det är ju liksom min grej!

Förra året var jag i 11 länder (Asien och Europa), träffade massa trevligt folk, en synnerligen trevlig fransman, tog dykarcertifikat Advanced, skärmfög en massa, jobbade på skärmflygskola, pluggade franska och bor just nu i Frankrike........ Det är ett fantastisk land, har allt som fransmännen stolt brukar säga och jag ofta håller med om - naturen, bergen, två hav, eiffeltornet, franskan, vinet och så ostarna.

Men några "detaljer" har jag märkt av som jag inte ens reflekterade över när jag funderade över mina "internationella planer" på handlargolvet där för lite mer än ett år sedan. Hur det är att vara utlänning? Jag är ju faktiskt utlänning här i Frankrike, pratar med accent, ibland förstår inte fransmännen min franska. Deras språk tycker jag.......

Jag som stolt säger att jag är trespråkig (svenska, engelska och franska) känner ändå av viss skepsis mot min franska språkbegåvning eftersom jag inte pratar som en fransyska. Mycket frustrerande!! Ofta uppfattar man någon som lite smådum som inte pratar flytande, är välartikulerad m.m. Detta möts jag av ibland och det gör mig lite irriterad, jag tycker ändå att jag är ganska smart :) Kanske är det inte enbart i Frankrike man känner såhär som utlänning, sannolikt även i Sverige. Absolut en tankeställe!

Sedan är det ju den frågan: Vad ska jag göra när jag bli stor? Jag har lämnat en bransch, men ändå inte riktigt börjat en ny. Jobbar nu med tillfälliga jobb som inte inbringar storkovan. Så just nu är jag lite grand i ett Ingenmansland, om än ett trevligt sådant. Det är faktiskt inte helt lätt lämna sitt liv, sitt land och rycka upp sig med rötter och snabbt bygga upp ett nytt liv, dessutom i ett annat land. Jag är ju ändå lyckligt lottad här som har vänner här, både franska och utländska, en gullig (fransk) pojkvän.

Men jag känner inte att jag faktiskt riktigt bor här, eftersom både jobb och bostad är av tillfällig karaktär. Men det som saknas tror jag är ett nytt mål i livet. Jag tillhör nog inte den typen av människor som kan leva bara i nuet, jag måste ha ett mål. Dags att ta steget, vara modig, hoppa på det där nya......... Men det är lite läskigt.......

/Sofia