torsdag 14 april 2011

Vandring uppför Adams Peak!


Under gårdagen gjorde vi vår största utmaning hittills under resan - det berömda Adams Peak! För att ta sig till startpunkten för Adams Peak är Hattan ett bra ställe att spendera natten innan på. Anledningen till att man åker dit natten innan är att man börjar sin vandring uppför och mot Adams Peak väldigt tidigt. Vandringen uppför Adams peak som är 2243 meter högt har lockat pilgrimer under tusen år och under en något kortare tid även turister med önskan om aktivitetsfylld semester en.

Sägnen säger att Adams Peak är det första ställe som Adam kom till efter han och Eva blivit utkastade från himlen. Den buddistiska traditionen menar dock att toppen bär ett fotspår av Buddah själv. Platsen är även helig för hinduer och muslimer. Sant eller inte så ska det tydligen vara en helt magiskt utsikt där uppifrån.

Jag och Mia bestämde oss för att ta oss an denna utmaning som vi innan hört att det både var fysiskt ansträngande och totalt ”ben-dödande”. Vi gillar ju utmaningar! Så klockan 01.50 slog vi upp våra yrvakna blåa respektive gröna ögon och tänkte: nu kör vi! Fördelen med att gå upp mitt i natten är att man inte hunnit somna så djupt så det är inte så farligt att gå upp. Anledningen till att man går upp så tidigt är att man på ca 3,5 timme ska hinna upp och se soluppgången och sedan hinna vandra ner innan det blivit för varmt. Dock kan det vara ganska kyligt här så vi var väl påklädda och hade med extra fleece-jacka.


 Jag måste säga det kändes lite märkligt för första gången på 3 månader att faktiskt…..ja frysa. Men det varade inte så länge eftersom man snabbt blev varm av vandringen. Vi försökte dock att hålla ett stadigt men långsamt tempo för att inte ta ut oss. Det är rätt stor skillnad på att ”bara” gå för en uppförsbacke och att gå uppför trappsteg, vilket en ganska stor del av vandringen till Adams Peak innebär.

Just den dag var det singalesiska nyåret och det innebar att det var många ”locals” som valde att göra pilgrimsvandringen. Många gjorde även detta nattetid, dvs tidigare än oss och därför mötte fick faktiskt en del av dem på vägen upp. De hälsade inte alltid med ett: ”Hello” men log ett blygt leende eller ibland sa ”Good luck!”. Det kändes verkligen som vi alla gjorde det tillsammans!

Under färden upp som var lätt ansträngande och kändes både i ben och i knän så var både jag och Mia ganska tysta. Då och då vände vi oss om för att titta neråt och se hur långt vi kommit. Det är i och för sig mörkt på vägen upp, men hela vägen är upplyst av lampor och det ser helt magiskt ut att titta ner på den ljustända vägen upp mot Peaken. Man kändes sig som Frodo och Sam.

Vägen är även kantas av små tält där det säljs både dryck, mat och lite religiösa grejer. Det finns även toaletter. Detta är ganska bra för sätter man sig i gräset vid sidan av vägen kan man faktiskt få en igel på rumpan, inte så trevligt!

Efter 2 och halv timme började vi känna att vi faktiskt närmade och då vi såg toppen komma närmare. Rätt skönt för även trappstegen blir brantare och mer kännbara! Så slutningen 04.55, efter 1 timme och 45 minuter nådde vi så toppen! Underbar känsla!


Man får inte ta så mycket bilder där uppe men jag ”lånade” en bild från nätet för att visa hur det ser ut. Längst uppe på toppen finns ett tempel där många troende ber inför och vi övriga tittar lite försiktigt på. Sedan finns en stor klocka där uppe som man får plinga i för att visa att man tagit sig hela vägen upp, det var tillfredställande att få göra. 

Det är ganska kallt på toppen så vi fick användning av den extra medhavda fleecetröjan och njöt av det som var kvar av vår ägg-mackefrukost. Det var just denna dag inte speciellt många turister där uppe så två skandinaviska flickor stack ut lite, så vi fick många nyfikna blickar och spridda skratt.


Eftersom det var så kallt bestämde vi oss för att inte vänta en och halv timme på soluppgången utan att se den på vår vandring neråt. Vi tog god tid på oss vägen ner, dels för att njuta av den vackra soluppgången, det var magiskt vackert. Men även för att spara knäna. Jag tyckte att vandringen uppåt inte var så farligt, men desto jobbigare på vägen ner. Jag fick ”stega mig ner för trapporna” såsom man gör med skidor när man inte kan svänga.


Väl nere, efter dryga två timmar, så promenerade vi långsamt tillbaka till hotellet för en andra omgång frukost. Det var det godaste jag någonsin ätit, antagligen för att man efter 6 timmars fysisk rörelser arbetat upp en rejäl hunger.


Klockan 9.30, vilket för oss kändes som eftermiddag med tanke på vår tidiga morgon, så började vi den långa bilfärden mot Necombo där jag idag har tillbringat min sista dag. Behöver jag säga att jag sov som en stock i bilen


Inatt, 4.25 på morgonen, går min plan hem mot Stockholm. Just nu, men drygt tre månaders resa i ryggen känns det rätt bra. Jag längtar efter mina nära och kära! Men mer resande blir det och ganska snart, men jag skriver mer om det senare på min blogg!

/Sofia

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar